För dagens unga gitarrister är nog "Hernandez y Aguado" en gitarretikett som är fullständigt okänd. Hernandez y Aguados instrument betingar skyhöga priser hos internationella gitarrhandlare och samlare, och kanske är det just detta som förklarar att de numera tycks vara okända utom för dem som var inne i gitarrvärlden redan för trettio år sedan, för vem har råd att betala 150 000 kr eller mer för en gitarr? Vem eller vilka döljer sig då bakom denna etikett? Jo, två spanska gitarrbyggare som trots att de började bygga gitarrer då de redan var långt upp i medelåldern hann med att skapa en legend och ett världsrykte.

  Manuel Hernandez föddes 1895 i en by nära Toledo men redan innan han fyllt nio år flyttade hans familj till Madrid. Där började han som lärling i en pianoverkstad då han var fjorton. Hans talang för hantverk och hans musikintresse var så stort att han snart uppmärksammades och förflyttades till den del av verkstaden där pianokropparna byggdes och där de akustiska problemen löstes.

  Victoriano Aguado föddes 1897 i Madrid där han också växte upp. Han anställdes som franskpolerare vid samma verkstad där Hernandez arbetade. De blev goda vänner och då verkstaden stängdes 1941 beslöt de att öppna en egen verkstad tillsammans som skulle specialisera sig på restaureringar av pianon och gamla möbler. Hernandez hade vid det laget över trettio års yrkeserfarenhet av att bygga pianon.

  Hernandez svärson Jesus Belezar och Aguado var båda entusiastiska amatörgitarrister. Det är inte långsökt att detta ledde till att Hernandez och Aguado tillsammans byggde två gitarrer för sitt eget nöjes skull. Verkstaden och hantverksskickligheten hade de ju redan och det musikaliska/akustiska kunnandet likaså. Efter en del "nybörjarsvårigheter" blev gitarrerna färdiga. De blev till och med såpass bra att då de visades för Regino Sainz de la Maza som var lärare på Real Conservatorio de Madrid uppmuntrade han dem. I beaktande av alla de svårigheter som är i början med bra material, konstruktionstekniker etc. och att de var Hernandez och Aguados första gitarrer var de helt enkelt så bra att Sainz de la Maza föreslog att de skulle bygga fler.

  Vid denna tidpunkt blev de bekanta med den gamle Modesto Borreguero som tillsammans med Santos Hernandez och Domingo Esteso arbetat i Manuel Ramirez verkstad fram till då denne dog 1916. Borreguero bad dem om en vrå i deras verkstad där han kunde arbeta. "Vi var intresserade av att lära oss av honom, så vi gav honom en plats i verkstaden på våra premisser, men vi märkte snabbt att vi inte hade så

mycket att lära" säger Hernandez, ångerfullt snarare än självbelåtet, till Malcolm Weller i Guitar (juni 1975). Men de kunde iallafall se på när Borreguero byggde några gitarreroch detta måste ha hjälpt dem vidare genom att han visade dem de traditionella gitarrbyggarteknikerna så som de utfördes i Ramirez berömda verkstad. Deras följande instrument var mycket förbättrade, såldes snabbt och gav nya beställningar. Hernandez och Aguado beslöt att ta risken att ägna sig åt gitarrbygge på heltid. Detta måste ha varit en ganska stor chansning eftersom Madrid med all sin gitarrtradition redan var välförsett med byggare. Där fanns José Ramirez, Marcelo Barbero, Conde Hermanos och Santos Hernandez m.fl. Att pressa sig in i det sällskapet kan inte ha varit lätt men efter deras första år på heltid hade de dock en orderbok med över sjuttio beställningar.

  Regino Sainz de la Maza var en av deras mer hängivna beundrare men även John Williams

spelade en av deras gitarrer under en period. På sextiotalet och senare var Hernandez och Aguado's gitarrer en av de mest eftersökta gitarretiketterna i Japan och de hade en tid under 1968 en japansk lärling. Hernandez reste till och med som 77-åring till Japan för att där undervisa i gitarrbygge.

De arbetade noggrant och utan att skynda. Dessutom utfördes allt arbete under den årstid som passade respektive arbetsmoment bäst. Byggandet av kropparna gjordes under vinterhalvåret medan t.ex. franskpoleringen gjordes under sommaren. Hernandez stod för det huvudsakliga byggandet, Aguado skötte franskpoleringen, bokföringen och tillverkningen av halsarna. Med en takt på en gitarr i månaden är det inte konstigt att deras totala produktion mellan 1941 och 1975 bara var ca 400 gitarrer.

Malcolm Weller beskriver hur han upplevde ett besök i verkstaden: "Om du var priviligierad kunde du bli bjuden att provspela en gitarr, inte i förbigående utan som en ceremoni. Först undersökningen av instrumentet, diskussionen om arbetet, det vackra trät, de perfekta limfogarna, omsorgen om den återhållsamma perfektionen i träarbetet. Ett stort tygskynke togs fram till skydd för gitarrens botten och sidor, och sedan ljudet - rent och personligt. Till sist de spontana komplimangerna, igenkännandet av arbete motiverat av hängivenhet".

  Deras instrument utmärkte sig med en lätthet i konstruktionen och en känslig neutral ton som inte dominerade över gitarristen. Som de flesta gitarrbyggare arbetade de med olika varianter på ribbningen av locket. En del gitarrer hade fem solfjädersribbor, andra sex eller sju. Vanligtvis hade de en lång, tunn s.k. stallplatta under stallet och ibland använde de sig även av en balk limmad diagonalt över diskantsidan av locket.

Av de mera synliga detaljerna framstår deras huvud med sin tredimensionellt snidade design som ovanligt. Som en kuriositet kan också nämnas att de på stallplattan (under stallet inne i gitarren) tecknade två streckgubbar med glada ansikten och bultande hjärtan! En av de gitarrer jag utgår ifrån i mitt byggande har dock bara en gubbe. Den är byggd 1970 och kanske kan vi tolka detta enda ansikte som att gitarren är byggd efter Aguados pensionering samma år. Gitarren ägdes av en god vän till mig och har funnits i min närhet under hela min tid som gitarrbyggare tills den såldes för några år sedan. Det har varit mycket inspirerande att ha tillgång till den och att kunna studera hantverket.

  1975 dog Manuel Hernandez efter att ha arbetat de fem sista åren tillsammans med sin svärson Jesus Belezar som hela tiden hade funnits med i bakgrunden och arbetat. En viss hjälp fick de också av Marcelino Lopez Nieto som övertog Aguados arbete med att snida huvudena.Mot slutet vägrade Hernandez att ta några fler beställningar. Han ville inte ge några falska förhoppningar till gitarrister som kanske aldrig skulle hinna få sin gitarr. Victoriano Aguado tillbringade sina sista år på ett ålderdomshem i Madrid och dog 1982. I Aguados "Notas biograficas" skriver Hernandez i förordet: "Jag finner stor tillfredställelse i att min svärson Jesus Belezar kommer att fortsätta bygga gitarrer på vårt sätt".

Foto från Guitar, juni 1975